Skoklosters slott
Skoklosters slott - ett slott i Europa
Skoklosters slott, beläget vid Mälaren mellan Stockholm och Uppsala, är det största privatpalats som någonsin har byggts i Sverige. Bättre än på de flesta ställen vet vi vilka som har tillverkat och brukat de välbevarade inredningarna och föremålen
Kungssalen i all sin prakt.
Nyhetsjägaren och lyxkonsumenten fältmarskalken greve Carl Gustaf Wrangel
(1613-1676) lade grunden till en representationsbostad av europeiskt snitt. Liksom furstarna på kontinenten, försökte han förstå världen genom att samla det märkvärdigaste som människan och naturen kunde skapa.
Genom ombud i ett flertal städer i Europa beställde och köpte han möbler, tapeter, konst, böcker, verktyg, vapen samt föremål från kontinenterna utanför Europa.
Arvet efter Carl Gustaf Wrangel delades i fyra lotter, varav lott nummer ett tillföll hans äldsta dotter Margareta Juliana, som tillsammans med maken Nils Brahe övertog Skokloster. Hon instiftade ett fideikommiss 1701. Det var en ägandeform som innebar att framtida ägare skulle bevara alla föremål och samlingar i slottet till kommande generationer. Det gör att vi än idag har kvar slottets ursprungliga inventarier. Efter sonen Abrahams gifte med Eva Bielke utökades samlingarna genom arv.
Efter den siste greve Brahes död 1930 ärvdes Skokloster av familjen von Essen, som 1967 sålde slottet med dess 50000 föremål till svenska staten.
Genom arkivmaterial i form av bouppteckningar och inventarieförteckningar, från 1672 till 1930 får vi en uppfattning om användningsområdet för nästan alla rum och våningar, och vad de innehöll i fasta och lösa inventarier.
Under 300 år har ägarna till Skokloster införskaffat möbler, textilier, böcker, vapen, rustningar, konst, konsthantverk, verktyg, arkeologiskt material samt föremål från långt utanför Europas gränser. De flesta införlivades under familjen Brahes ägo, det vill säga under 253 år. Delar därav togs också från några av deras andra bostäder, till exempel Rydboholm och hus i Stockholm.
En viktig och intressant uppgift är att inventarieförteckningarna visar när i stort sett samtliga föremålsbestånd utökats samt i vilka utrymmen de ”flyttat runt” genom århundradena.
Specialvisningar kan anordnas till vissa föremålsområden.